Den gängse bilden är att arbetsmarknadsministern avgick för att han trodde att det skulle avvärja hotet om publicering kring påstått sexköp, men att Aftonbladet valde att publicera ändå med känt resultat. Faktum kvarstår dock att Aftonbladet ännu inte publicerat något kontrollerbart bevis för sina påståenden, utan enbart hänvisar till en skyddad källa som säger sig ha känt igen Littorin fem år senare, och som enda bevis säger sig ha sparat ett gammalt telefonnummer i sin dator.

Summa summarum så räcker det alltså att en kvällstidning med tvivelaktigt rykte påstår att en minister har köpt sex för att ministern ska avgå. Men är bilden verkligen så enkel?

Är det en slump att "nyheten" släpps under Almedalsveckan före ett riksdagsval? Är det en slump att anklagelserna riktas emot en minister som just befinner sig i en uppslitande vårdnadstvist? Är det en slump att Aftonbladet känner sig "tvingat" att publicera sin story eftersom ryktena har börjat cirkulera? Svaret på alla frågor är nog "knappast".

Är man det minsta konspiratoriskt lagd kan man konstatera att Sven Otto Littorin är det perfekta offret för en publicistisk kupp. Han befinner sig i en tung vårdnadstvist, och man behöver inte vara särskilt väl insatt i svensk rättspraxis för att inse att ett påstående om sexköp skulle innebära nästan garanterad förlust i rätten – som om inte oddsen för mannen i dylika tvister är dåliga nog i Sverige.

Littorin insåg naturligtvis att oavsett vad han svarade på tidningens anklagelser skulle vårdnadstvisten vara förlorad. Varje svar skulle kleta av sig som tjära och fjäder. Ett "ja" är en omöjlighet, ett "nej" eller "ingen kommentar" betyder bara att man i medias ögon är skyldig men inte vågar erkänna. Den enda utvägen är att omedelbart avgå och hoppas att det tar loven av historien. Och detta visste naturligtvis Aftonbladet och räknade säkert ut hela händelseförloppet i förväg.

Frågan måste naturligtvis ställas om Aftonbladet – eller vilken tidning som helst – skall kunna göra på detta sätt utan konsekvenser. Bör man inte kunna ställa krav på att påståenden om olagligheter skall kunna beläggas? Bör man inte kunna ställa krav på att andra medier får möjlighet att kontrollera källornas kvalitet? Om svaret inte blir "ja" på dessa frågor öppnar vi för en situation där media blir en än mer okontrollerbar tummelplats för rykten och smutskastning.

Det finns nu två handlingsvägar som bör prövas för att se om detta är en faktisk nyhet eller en planterad anka för att dölja oppositionens bristande politik.

Dels bör Littorin stämma Aftonbladet för förtal – i England. I England kan man fortfarande stämma tidningar i annat land om nyheten publicerats i England, vilket man nog kan förmoda att den har. Här är också beloppen helt annorlunda. En stämning på 10 miljoner pund skulle nog få Aftonbladet att anstränga sig lite extra för att redovisa sina bevekelsegrunder för publicering.

Dels bör Littorin stämma Anna för förtal. Det blir då åklagarens uppgift att ta reda på vem som gömmer sig bakom pseudonymen, och den frågan riktas då till Aftonbladets journalister. Dessa ställs då inför valet att antingen erkänna att Anna inte finns, att hon finns och uppge hennes namn eller att skydda sin källa och därmed riskera att krypa in bakom lås och bom som avslöjarna av IB-affären fick göra. Under alla omständigheter skulle klarhet vinnas.

Pressfrihet är en omistlig demokratisk rättighet. Men som alla andra rättigheter följs den åt av ansvar. Aftonbladet har utnyttjat pressfriheten för att ge sig på en person som befinner sig i ett kraftigt underläge på grund av personliga skäl, även om han är minister. Tidningen har kommit med overifierade påståenden och har inte redovisat några bevis för anklagelserna. Ett land som säger sig värna såväl pressfrihet som rättstrygghet kan inte låta ett sådan beteende passera utan åtgärd.