För det visade sig att nästan ingen i det glada gänget kunde tänka sig att gå ut ensam när det blivit mörkt. Allt som kändes naturligt och tryggt att göra i dagsljus, som att åka buss eller ta en promenerad, upplevdes som hotfullt och farligt så fort solen gått ner. ”Då vet man ju inte vilka konstiga typer som är ute”, konstaterade väninnorna i samfällt allvarlig ton.

Ett uttalande som i själva verket betyder precis tvärt om, nämligen: ”Då vet man ju vilka konstiga typer som är ute”. Vet man? Det borde väl vara ungefär samma typer ute på dagarna som på kvällarna. Inte kan väl våra svenska städer krylla av konstiga karlar (för det är karlar vi kvinnor är rädda för) som håller sig gömda inomhus hela dagarna för att sedan, i skydd av mörkret, välla ut och antasta värnlösa kvinnor som väntar på bussen.

Ingen av mina väninnor har blivit överfallna på stan och rent statistiskt är sannolikheten lyckligtvis inte heller så stor att de ska bli det. Mest utsatta för våld är unga män mellan 16 och 24 år, men det är de äldre kvinnorna som är mest rädda. Ju äldre desto räddare. Enligt BRÅ:s nationella trygghetsundersökning känner sig varannan kvinna i åldern 75-79 år otrygg när hon går ut sent på kvällen i det egna bostadsområdet. De flesta av de otrygga i den här gruppen väljer att inte gå ut på kvällen över huvud taget

Mängder med kvinnor avstår alltså från stärkande stavgångsrundor, stimulerande studiecirklar eller restaurangbesök med väninnorna av rädsla för att möta någon av de där konstiga typerna som kommer ut när det blivit mörkt. Känslan av otrygghet hämmar och låser in. Och det är en känsla som inte låter sig motas bort enbart med statistiska sannolikhetsresonemang.

Kanske måste vi kvinnor ställa skarpare krav på våra lokalpolitiker för att få bättre belysning  på gator och torg? Fast de flesta kommuner jobbar redan med trygghetsåtgärder i den fysiska miljön. I Jönköpings kommun satsas just nu 3 miljoner på mer ljus i gångtunnlarna, upprensning av vegetationen och andra åtgärder som ska ge en tryggare stad.

Frågan är komplex. Jag är inte säker på att mitt tantgäng tycker kommunens belysningssatsning är tillräckligt för att de ska börja ge sig ut på kvällarna. Det är ju inte mörkret i sig som skrämmer utan tanken på typerna som kan finnas där ute. Med det perspektivet framstår kommunernas uppgift som omöjlig. Vi kan ju aldrig få en fullständigt upplyst utomhusmiljö. Möjligen ett mer upplyst samhälle, där vi ökar förståelsen för människors rädsla i grunden och inte bara ropar på tekniska lösningar.

På senare tid har flera forskare och debattörer resonerat kring begreppen trygghet och säkerhet där de bland annat hävdar att välfärdsstatens alla åtgärder för ökad säkerhet i själva verket gjort oss ängsligare och mer otrygga som individer.(Läs EMILs intervju med Dick Kling, författare till boken Tryggare kan alla vara, se länken här bredvid.)

Säkert ligger det något i dessa resonemang. Vi är ju inte lika rädda om vi tror oss vara kapabla att möta det som skrämmer oss. Samtidigt ska ingen behöva vara kapabel att möta någon av de där typerna som gör att fullt friska kvinnor i sina bästa år känner sig tvingade att avstå från en massa roligt i livet. Den tryggheten måste vi kräva att samhället ger oss.

När jag sagt adjö till mina tantvänner och vandrade hem i kvällsmörkret tänkte jag på mina vuxna döttrar och deras kompisar. Kommer de att låta sig hämmas av sin egen rädsla på samma sätt som min generations kvinnor uppenbarligen gör?

För visst är det svårt att tänka sig hur en kaxig 23-åring som just återvänt från en äventyrlig backpackerresa i Asien en gång ska bli en ängslig 63-åring som inte vågar lämna hemmet när det är mörkt? Det kommer den generationens tanter aldrig att acceptera. Frågan är bara hur de kommer att lösa det.