Lycka – rättvisa – frihet. Dessa tre ord fångar i stort sett hela den politiska debatten och representerar de kärnfrågor som olika politiska grupperingar har olika svar på hur de ska uppnås.
Alla säger sig vilja ge största möjliga lycka till största möjliga antal, samtidigt som friheten skall vara stor i ett rättvist system. Tyvärr visar det sig ganska snart att ekvationen inte är vare sig enkel eller självklart eftersträvansvärd. Michael Nydén reflekterar efter diskussionen mellan Dahl och Akinder om pensionerna.
I synnerhet inte när vi i Sverige verkar vilja lägga till ett fjärde begrepp till denna politiska treenighet – trygghet.
Men låt oss börja med de tre första. ”Lycka” och ”rättvisa” är i hög grad subjektiva upplevelser som är svåra att mäta och gömmer grundläggande skillnader i uppfattning. Är det mer rättvist att den som arbetar mer skall ha mer, eller skall var och en ha efter behov? Är det mer rättvist att ta mer från dem som har mycket för att ge de som har mindre mer? Är det rimligt att jag skall få maximera min lycka även om det innebär att andra inte kan göra detsamma? I grund och botten kan alla ideologier som vi sett sägas vara försök till att skapa ett sammanhängande tankemönster som skall svara på denna typ av frågor.
Med ”frihet” förhåller det sig delvis annorlunda. Många – dock inte Ayn Rand – skulle nog hävda att en maximal frihet för alla innebär lägre rättvisa och lägre sammantagen lycka eftersom ett sådant system i praktiken innebär anarki. Frågan blir i stället vad som bör menas med ”frihet” och vilka konsekvenser detta får.
En klassisk liberal debatt handlar om frihet från olika pålagor respektive frihet till möjligheter att göra det man önskar. I det första fallet handlar det om att någon – enkannerligen staten – skall garantera frihet från vissa hot – våld i första hand. I det andra fallet skall samma någon ge medborgarna frihet till lycka – mat, hälsa och kunskap brukar nämnas som grundförutsättningar. Här går också gränsen mellan nattväktarstaten och det många vill kalla folkhemmet.
Frågan om medborgarens frihet begränsas emellertid inte enbart av åsikter kring om man får välja utan också av åsikter kring vad man får välja. Här närmar vi oss också snabbt dagens politiska debatt. I dagens Sverige förs knappast någon politisk debatt i om-frågan.
Inget politiskt parti vill hävda att medborgare ska ha rätt att välja om man vill gå i skola eller inte, om man ska få rätten att ha vapen okontrollerat hemma eller om man har rätten att ta sin grannes egendom. Däremot finns åtskillig debatt kring frågan om vad vi får välja. Den borgerliga alliansen har under sin regeringsperiod ökat antalet val som är möjliga för oss medborgare genom ett antal uppbrutna monopol. Skolan och RUT-avdraget är kanske de bästa exemplen, men bilprovningen nu senast och apoteksväsendet tidigare är andra.
I samtliga dessa fall ökar medborgarnas frihet genom att antalet möjliga val blir större och med detta ökar också konsumentmakt. Möjligheten att välja hur pensionspengarna skall placeras skall inte heller underskattas som frihetsreform.
Hur är det då med tryggheten? I diskussionen kring pensionerna slirar Peter Akinder elegant över från den specifika frågan om just pensionerna och vad vi kan förvänta av dem till en diskussion om vårt allmänna förtroende för politiken. Och det kan vara intressant att göra samma analys av hans trygghetsbegrepp som andra gjort kring frihetsbegreppet – trygghet till och trygghet från. Hans pensionstrygghet är en trygghet till – resurser. Den fordrar hela tiden en aktiv omfördelning – något ska tas från vissa för att kunna ges till andra. Däremot verkar han vara långt mindre intresserad av det andra perspektivet, trygghet från – ingrepp av andra i ens egna strävanden. Den enskilde är tryggast när andra bestämmer, verkar det.
Den liberale har här mycket svårt att hålla med. Trygghet och självbestämmande hänger ihop. Tyvärr har regeringen inte orkat eller vågat bryta i två av de utbudsmonopol som verkligen har stor effekt för den enskilde medborgaren – kraftproduktion och sjukvård. I båda dessa fall accepteras okritiskt oligopol eller monopol och viljan till förändring är i det närmaste obefintlig. Om det är inom något områden som en ökning av frihet till val skulle få betydelse är det i dessa fall.
Sett med dessa glasögon blir årets val ytterst viktigt. De rödgröna har lovat att riva upp i stort sett samtliga reformer med frihetligt innehåll som den nu sittande regeringen genomfört och kommer därmed att minska medborgarnas frihet högst avsevärt. Att sedan många tycker att frihet är besvärligare än en förutsägbar ofrihet är knappast något argument för att ta tre steg bakåt i ofrihetlig riktning.
