Det är missvisande att kalla vårdnadsbidraget för bidrag. Det är ett dåligt namn på en ekonomisk ersättning för en faktisk omsorgsinsats. Man borde hellre kalla vårdnadsbidraget för arvode, och beskatta det, eftersom den förälder som avstår annat arbete för att ge omsorg åt egna barn faktiskt bidrar med en samhällsnyttig insats. Precis som politiker får arvode för sina samhällsinsatser, som omöjliggör för dem att vara på sitt ordinarie arbete, borde hemmaföräldern arvoderas.

När omsorg ges av annan person än barnets förälder är den oftast avlönad. Det vanligaste är att omsorgen ges i förskola. Men av vilken anledning gör man skillnad på omsorg och omsorg? Varför är det ena arbete medan det andra betraktas som ledighet? Vi vet alla svaret på den frågan: det anses fult att kvinnor är hemma med sina barn. Det ses som en kvinnofälla. Risken finns att det är fler kvinnor än män som väljer att vara hemma med barn en längre tid, och det ser inte snyggt ut i arbetsmarknadsstatistiken.

Men det är också så att det är betydligt fler kvinnor än män som väljer att arbeta inom förskolan. Detta faktum slinker igenom utan vidare. Problemet är alltså inte att det är mest kvinnor som ger omsorg, problemet är huruvida de får lön för det eller inte.

Man har lagt en ogenomtränglig värdering över hela frågan och förmår inte tänka fördomsfritt. Det hjälper inte hur hårt hemmaföräldern arbetar – det är fortfarande ledighet och fult. Trots att hon/han gör motsvarande arbete som förskolepedagogen.

I förskolan däremot – där slits det. Och det är jag den första att skriva under på eftersom jag, som förskollärare, har haft förskolan som arbetsplats under många år. Men jag har också varit hemmamamma. Även det krävde en helhjärtad insats. När man arbetar med barn behöver man alltid finnas tillgänglig både med sin uppmärksamhet och med sitt engagemang. Det gäller individuell pedagogik såväl som kollektiv.

Om vi accepterar att vårdnadsbidraget är ett bidrag (det beskattas trots allt inte som arbetsinkomst i dag och kan därför betraktas som ett omsorgsstöd) måste det på ett tydligt sätt ställas mot det stora bidrag som utgår till förskoleföräldrar.

Förskoleföräldrar bidrar inte med en egen omsorgsinsats, ändå får de subventioner – bidrag – på cirka 12500 kronor varje månad för att ha sitt barn i förskolan. Pengar tas från våra gemensamma skattepengar för att finansiera barns omsorg, men stödet går inte till alla barn, trots att alla barn behöver omsorg, och att den omsorgen kostar.

För hemmaföräldern består kostnaden av utebliven lön från ordinarie arbete; ett arbete som man omöjligen kan sköta samtidigt som man sköter sitt barnomsorgsarbete hemma. Nu hävdar man gärna att förskoleföräldrar betalar sin förskoleplats eftersom de arbetar och betalar skatt. Men förskolesubventionen är inte villkorad. Det krävs inte höga beskattade inkomster, eller ens inkomster, för att få det stora förskolebidraget (det verkliga vårdnadsbidraget). Förskoleföräldern är bidragstagare, hur man än vänder och vrider på det.

Även detta faktum kan vi dock – i solidaritetens namn – låta slinka igenom. Men då måste motsvarande omsorgsstöd utgå till alla barn. Någon logik och rättvisa måste det väl ändå finnas!