En diskussion i radio nyligen, om kostnader och vinster kring förskolor, visade först och främst en sak: att vänstern anser att barnomsorg av detta slag egentligen är myndighetsutövning.
Hade man ansett att verksamheten var en social service till barnfamiljer hade man ju gått in i diskussionen om kvaliteten helt annorlunda. Då hade ju föräldrarnas val och bedömning av vad som var bra för barnen eller inte varit det första att gå efter. Och om något kunde göras effektivare eller sparas utan att påverka barnfamiljers bedömning hade det inte varit ett problem.
Men vänstern håller fast vid tanken att föräldrars åsikt är långt mindre intressant än politikers. Och politiker mäter som bekant kvalitet först och främst efter kostnadsnivån. Det som är dyrt är bra, det som är billigare är sämre. Underskott är ett tecken på ambition, inte på bristande förmåga.
Det en offentlig institution gör, som dels berör medborgare dels först och främst sker för att förverkliga andra normer än de närmast berördas – det är själva kärnan i myndighetsutövning. Så länge vänstern inte ändrar sig i det avseendet, kommer valfriheten i förskolan alltid leva farligt.