Det spröda takmaterialet landade som en jättelik, tunn marängbotten på golvet i vardagsrummet. Vårt gamla vävspända innertak hade sett bedrövligt ut i flera år. Nu var det dags för en ansiktslyftning och vi tittade fascinerat på de råa träplankorna som uppenbarade sig. Två målare hade skrivit sina namn med en grov blyertspenna, de berättade att taket hade spänts den 5 juli 1938. Kontrasten till moderna tiders fuskbyggen kändes total. Hur många hantverkare är i dag beredda att sätta sin signatur på ett utfört arbete? Någon hade dessutom lämnat ytterligare ett blyertsmeddelande efter sig, i form av Adolf Hitler.
I drygt 70 år hade mannen med den lilla mörka mustaschen varit dold bakom innertaket i vårt vardagsrum. Den som tecknade porträttet hade för tydlighetens skull också ritat dit ett hakkors. Varför? Var de yrkesskickliga takspännarna aktiva nazister? Eller var bilden bara aningslöst klotter av en ung målarlärling? Kanske var tanken att senare kunna gå förbi på gatan med kompisarna och berätta att de som bor därinne har Hitler i taket utan att veta om det.
När vi tryckte ner det gamla taket i plastsäckarna kände jag att jag ville veta mer om dem som en gång satte upp det. Vem var de båda männen? Vad pratade de om under arbetet? Hade de fru och barn? Hur såg deras framtidsdrömmar ut? Vad skulle de ha sagt om gipsskivorna vi tänker sätta upp? Hur var vädret i Huskvarna den 5 juli 1938? Anade man att världen då stod på tröskeln till ett nytt stort krig?
Under våren samma år hade rikskansler Adolf Hitler tagit befälet över den tyska krigsmakten och invaderat Österrike. Svenskarna fick lagstadgad semester och sin första kvinnliga nyhetsuppläsare i radio – varav det senare ledde till massiva protester. Sommarens bronsmatch i fotbolls-VM mellan Sverige och Brasilien slutade 2-4. Fyra månader senare, i samband med den så kallade Kristallnatten, skickades 30 000 tyska judar till koncentrationsläger.
Det är naturligtvis mycket lättare att tolka historiska skeenden när allt redan har hänt. Men jag kan inte låta bli att undra vad vanligt folk, som våra målare, egentligen visste och förstod av allt som hände i Europa vid denna tid. Borde de ha anat? Målarfärgen hade ju knappt torkat i vårt tak när den brittiske premiärministern tyckte det var läge att utropa ”Peace in our time” – ”Fred i vår tid”. I dag vet vi alla hur det blev med den saken.
Snart är Adolf Hitler inspikad igen och jag vet inte vem som kommer att hitta honom nästa gång. Förhoppningsvis har den suddiga blyertsteckningen kvar sin kraft att beröra och väcka känslor, precis i dag. Det finns, trots allt, inget bättre sätt att lära av vår historia än att då och då bli påmind om den.
