I Sverige finns det ingen ledande politiker som står upp för det livsmedelsproducerande jordbruket, hävdar Thomas Magnusson i LRF:s riksförbundsstyrelse. Trots att konsumenterna visar ett växande intresse för lokalt och regionalt producerad mat kommer merparten av våra livsmedel, under överskådlig tid, att processas i större industrier. En produktion som till allt större del riskerar att ske utanför Sverige.
För att citera Ernest Hemingway, när någon frågade hur det kunde gå så att han gick i personlig konkurs: ” först gick det gradvis, sen kom det plötsligt ”. Det är utifrån det citatet, jag vill visa på vad som håller på att hända med en minskad svensk livsmedelsproduktion. Den utvecklingen, som har pågått under lång tid, fortsätter med oförminskad hastighet. Störst är minskningen inom animalieproduktionen och snabbast är nu minskningen inom mjölkproduktionen.
Samlar vi hela den svenska livsmedelproduktionen och mäter den i förhållande till det svenska behovet producerar vi cirka 50 procent av det som konsumeras i landet. Och tittar vi på produktionsutvecklingen de senaste tio åren och låter den vara prognos för de kommande tio åren kommer svensk livsmedelsproduktion att ha halverats ifrån i dag, alltså till under 25 procent av det inhemska behovet.
Detta kan inte vara ett önskvärt scenario för någon, varken för Sveriges konsumenter eller för ansvariga politiker. Eller allra minst för detaljhanden, som under många år har ökat sin vinst på svenskproducerade livsmedel.
Det som sker i livsmedelsproduktionen sker utan politiskt buller och bång som vi bevittnat i samband med krisen inom fordonsindustrin . Ändå handlar det om tusentals jobb på gårdar, mejerier, slakterier och naturligtvis i alla kringnäringar och inte minst på landsbygden.
I alla delar av världen inser man vikten av en stark inhemsk livsmedelsproduktion, eller för att citera den brittiske jordbruksministern Hilary Benn ” Vår landsbygd behöver producera mera mat, våra bönder och bönder runt om i världen kommer att ha 2- 3 miljarder fler munnar att mätta inom två generationer. Därför vill jag att det brittiska jordbruket ska producera så mycket mat som möjligt. Våra bönder är redo för utmaningen och vi skall stödja dem i det storartade jobb de gör”.
Eller för att citera president Sarkozy i Frankrike, när han säger till de franska bönderna: ”Vi överger aldrig det franska jordbruket” Dessa uttalanden sägs inte bara för att vara bönderna till lags, utan för att man inser hur viktigt det är med en stark livsmedelsproduktion i det egna landet, inte minst för konsumenternas skull.
I Sverige är det ingen i dag ledande politiker som står upp för det livsmedelsproducerande jordbruket, när får vi höra uttalanden likt Sarkozy eller Benn, från Reinfeldt eller Sahlin?
Att livsmedelsproduktionen i Sverige minskar och flyttar till andra länder, är inte bara en fråga om sysselsättning i Sverige. Det är också en miljöfråga, då vi i Sverige har bra möjligheter att producera säkra spårbara livsmedel av hög kvalitet. Och med förhållandevis korta transporter.
Att konsumenten i dag också visar ett allt större intresse för lokalt och regionalt producerad mat är positivt. Och den utvecklingen lär fortgå. Men under överskådlig tid kommer ändå merparten av livsmedlen att processas i större rationella och effektiva industrier.
Alltså tillbaka till Hemingway: Plötsligt kanske vi inte har något svensk jordbruk. Eller någon livsmedelsindustri att räkna med. Vad svenskt lantbruk behöver är naturligtvis – förutom bra lönsamhet – en mycket tydligare uppbackning av det politiska ledarskapet.
