Skärgården är en av Kalmar läns viktigaste turismresurser. Västerviks kommun profilerar sig liksom många andra ostkustkommuner, som en skärgårdskommun med ett marknadsförings-material med lockande sommarbilder från skärgården. Offentliga medel satsas i skärgårdsturismen, bl.a. på den lilla ön Rågö, där Västerviks kommun tillsammans med Länsstyrelsen, Sparbanksstiftelsen Tjustbygden och Naturvårdsverket satsar pengar för att utveckla besöksnäringen. Även på andra öar satsas såväl privata som offentliga medel, vilket leder till att verksamheterna växer och utvecklas.

Samtidigt som miljontals kronor av offentliga medel satsas på skärgårdsturismen står person- trafiken till öarna helt utan offentligt stöd och styrning. Hur kommer det sig? Varför är det angelägnare att stödja byggnationen av ex. en konferenslokal, tryckning av en broschyr eller investering i en cykeluthyrning, än att medfinansiera inköp av en passagerarbåt eller ge driftsstöd till reguljära turer?

Persontrafiken som körs i mindre skala året runt och tunga transporter till skärgården har idag ett visst offentligt stöd, medan sommartrafiken, som är avgörande för att besökaren ska kunna ta sig ut i skärgården, är helt utlämnad att klara sig på egen hand. Ofta benämns trafiken ”turisttrafik” och man tycks se den som en egen produkt, som en sightseeingrundtur, och inte som viktig infrastruktur, helt nödvändig för besöksnäringsföretagen.

Västerviks kommun har tidigare stöttat trafiken, men efter en tid av gynnsam utveckling ansågs den kunna stå på egna ben. Det innebar inte bara att de aktuella rederierna fick minskade resurser för utveckling, utan också att besöksnäringsföretagen utlämnades till rederiernas förmåga och goda vilja att upprätthålla trafiken, med en del negativa konsekvenser som följd. Ofta har trafiken inte upprätthållits på affärsmässiga grunder, utan nyckfulla premisser som interna konflikter och bristande samarbetsmöjligheter, har spelat roll. Situationen är nu mycket bekymmersam. Vi vet inte från år till år vilken trafik vi kommer att ha, om den kommer att upprätthållas, till vilket biljettpris eller med vilken servicegrad och turtäthet.

Skärgårdsturismen har utvecklats starkt och den har en stor tillväxtpotential. Under de tio senaste åren har många nya företag startat och antalet besökare ökar för varje år. Företagen arbetar engagerat med att förädla sina verksamheter och det finns ett stort intresse för att utveckla besöksnäringen på öarna. Men utvecklingen bygger på att besöksmålen är tillgängliga för en bredare publik, än de som har egen båt. Trafiken är därför helt avgörande, den står för det stora antalet besökare. Bristen på offentlig styrning av trafiken äventyrar därför alla satsningar på besöksnäring i skärgården, såväl privata som offentliga.

Jag menar att skärgårdstrafiken bör betraktas som infrastruktur, liksom busstrafik eller vägar på fastlandet. Genom att stödja trafiken ekonomiskt kan offentliga aktörer, tillsammans med näringen, påverka och skapa trygga rutter, turtäthet, kvalitet, servicegrad och rimliga biljettpris. Först då kan skärgårdsföretagarna känna den trygghet som krävs för att våga satsa att utveckla sina företag till nytta och glädje för samhälle och enskilda.