Skärgårdslandskapet är täckt av snö. Isen har lagt sig och där man under sommaren ser vatten, som skiftar i alla tänkbara nyanser av blått och grönt, är det nu bara vitt, oändliga vita vidder, med små dungar av snöklädda barrträd och kala klippor. Det är otroligt vackert och för många i skärgården är det här den bästa tiden på året, men det är också den mest osäkra.

–  Vi försökte hålla vår isränna öppen så länge det gick men till slut la det sig och vi blev isolerade i nästan en hel vecka, säger Åke Nilsson på Flatholmen i södra Tjust skärgård utanför Västervik.

I skärgårdsområdet där Åke bor är ett trettiotal personer mantalsskrivna och utöver det finns många fritids- eller deltidsboende. Åke och hans fru Siv har bedrivit transportverksamhet i skärgården, med bland annat skolskjutsar, sjuktransporter, post och kompletteringstrafik, i drygt trettio år. De har olika avtal med kommunen, landstinget och posten där de åtar sig att upprätthålla trafiken året runt. För att klara det har de en stor maskinpark med snöskoter, fyrhjuling, hydrokopter och diverse båtar. Den här vintern har varit extra besvärlig, med dålig is och en ovanligt lång period när isen varken ”burit eller brustit”.  

–  Man får hanka sig fram med vad som går och ibland blir det lite läskigt. Vi kör alltid båt så länge som möjligt, sen blir det improvisation. Ibland har det gått att köra båt en hel vinter medan vi andra vintrar har fått gå över isen mellan öarna och åka fyrhjuling på land, säger Åke.

– Så här har det varit hela tiden och jag är ganska trött på det. Jag skulle vilja ha något som går framåt hela tiden.

Levande skärgård
Längre norrut, i nästa skärgårdsområde – den mellersta delen av Tjust skärgård – är ett åttiotal personer skrivna. Även här sköts transporterna med diverse olika fordon, men en stor skillnad är att här finns även en svävare, kustens enda offentliga svävare som ägs av Västerviks kommun men hyrs ut till entreprenören som upprätthåller trafiken.

–  Här uppe tycker vi att det är vanskligt att bara ha en enda svävare i ett så stort område. När den går sönder, vilket händer då och då, står vi helt utan livlina om isen skulle vara så besvärlig att vi inte kan ta oss med egna fordon, säger Caroline Blomberg som är bofast på en av öarna.

–  För att säkra en levande skärgård skulle vi dessutom önska att fler flyttade ut och startade företag här, men då måste vi utveckla vinterkommunikationerna med större kapacitet, så att fler kan resa hit på en och samma gång, säger hon.

För södra skärgårdens problem skulle dock en svävare kunna vara en lösning.
– En svävare skulle betyda mycket. För säkerheten och sjuktransporterna skulle  det vara avgörande och som det är nu måste vi säga ifrån till alla som bara vill åka ut till sina hus över helgen, de får ta sig bäst de vill, säger Åke.

Problemet är dock att en svävare är relativt kostsam, särskilt i förhållande till den korta säsongen. Närmare 700 000 kr plus moms får man betala för en ny svävare som tar upp till fyra passagerare, vilket kan vara svårt att lösa för en enskild entreprenör. Åke har dessutom bara ett år kvar på sitt kontrakt med kommunen. Efter det går han i pension och hoppas då att någon annan ska kunna ta över verksamheten.

I ett öppet brev till kommunen har han och hans fru uppmanat kommunen att redan nu börja planera för överlämningen och säkerställa bättre farkoster. Men att investera i en svävare till södra skärgården är inte heller Västerviks kommun intresserade av.

– Det är egentligen ingen kommunal grundfråga att äga en svävare och vi utreder istället om vi kan sälja den vi har i Mellanskärgården, säger Bruno Nilsson som är ansvarig för frågan på Västerviks kommun.

Han förklarar att den enda anledningen till att de äger en svävare är att man för ett tiotal år sedan deltog i ett EU-projekt och köpte då in svävaren tillsammans med Östergötlands skärgård, som för sin del köpte fem.

Så frågan är vems ansvar kommunikationerna är och hur mycket det är rimligt att de får kosta i förhållande till antalet boende? Om inte entreprenören som kör trafiken anser sig ha råd att investera i de farkoster som krävs för att driva säkra kommunikationer och upprätthålla den offentliga servicen och inte heller kommunen anser att det är deras uppdrag, på vem hamnar då ansvaret?

– Jag känner väl såhär, samtidigt som vi vill säkerställa att svävaren vi har finns kvar i skärgården och används för samma ändamål som nu så kommer kommunens framtida roll vara att köpa in transporter och ställa krav på dem som lämnar in anbud, säger Bruno.

– Och jag kan inte begripa varför de inte köpte två svävare från början. Det hade ju varit lämpligt att ha en här nere, på gränsen till Oskarshamns kommun och öarna där, säger Åke.

Hoppas på entreprenören
Inte heller i de andra småländska skärgårdskommunerna, Oskarshamn eller Mönsterås, tar kommunerna något större ansvar för vinterkommunikationerna i skärgården. Man handlar upp trafiken och hoppas helt enkelt att entreprenörerna ska kunna köra den året runt. I Mönsterås finns egentligen bara en ö utan fast landförbindelse med bofast befolkning och där sköts trafiken med en isbrytande passagerarbåt.

–  Det fungerar bra men det går långsamt. Sjöräddningen eller räddningstjänsten skulle behöva ha en svävare. Förutom öarna har vi ett ökande intresse för friluftsliv på isen men ingen har tittat på räddningssidan och idag finns exempelvis inga farkoster för att ta sig ut till skadade på isen, säger Claus Kempe, som är kommunens ansvarige.
 
Trots att vinterkommunikationerna inte har haft någon större prioritet så verkar alla kommuner tycka att det är viktigt med en levande skärgård.

–  Vi har en generell politik att hela kommunens yta ska vara bebodd. Det gäller såväl fastland som kust och skärgård och det är viktigt för att behålla och utveckla de natur- och kulturvärden som finns. Genom att hävda landskapet skapar vi jobb och förutsättningar för andra branscher, som inte kan finnas i tätorten, säger Bruno.