Jag får ibland frågan om en alltför tydlig och detaljerad statlig styrning av integrationsutmaningen kan hindra ambitiösa kommuner, likt Gnosjö, fortsätta ett arbete där våra nya svenskar upplever ett innanförskap.

Förra veckan träffade jag en ung assyrisk man och ställde samma fråga till honom. Hans svar kom snabbt: ”Inte alls, däremot kan det påverka det personliga ansvaret, det egna engagemanget och den egna drivkraften.”

Det ligger i en hel del i vad han säger. Att nu staten, via Arbetsförmedlingen, i samverkan med andra tar ett huvudansvar, är inte problemet. Arbetsförmedlare ute i vårt land torde ändå ha en lokal anknytning och en lokal kunskap. En kunskap som ska kunna ge den enskilda rätt verktyg för att kunna komma in i den nya kommunen. Både vad det gäller språk, utbildning, bostad och skolor för barnen.

Arbete är en av de stora nyckelfrågorna. Ett land som inte lyckas få nya människor till egen försörjning kan knappast räknas som ett bra land att invandra till.

Oftast pratar vi om integration när det gäller nya svenskar, men hur ser det ut när människor som bott i Sverige hela sitt liv bestämmer sig för att byta kommun? Hur lätt är det att komma in i gemenskapen? Kommer grannarna med flyttgröt och blir du genast medtagen till valborgsmässofirandet?

Om svaret är Nej på den frågan lär det inte vara lättare om du pratar ett annat språk, bär annorlunda kläder och dessutom dricker ett kaffe som inte har Gevaliamärket på framsidan.

För min del handlar integration, inkludering, inte enbart om rättigheter och skyldigheter som går att lagstifta om. Det handlar inte minst om attityder och förhållningssätt. Oavsett om jag är svensk eller kommer från ett annat land så är det personliga nätverket Aoch O. Arbete får du ofta genom personliga kontakter, kunder rekommenderas till ditt företag genom goda vänner och skvallret på stan ger dig oanade insikter om vad som är på gång och vad som är viktigt.

Min slutsats blir att staten måste vara stark så de lagstiftade rättigheterna och skyldigheterna är säkrade, oavsett vilken kommun jag hamnar i. Ett startkontrakt upprättas mellan person och stat. Här definieras vad som är dina rättigheter, exempelvis tillgång till rätt utbildning utifrån den enskildes behov, erbjudande om bostad, sjukvård, var och vilka jobb som finns att söka. I den andra delen av kontraktet ser jag framför mig vilka skyldigheter jag har för att vi i Sverige ska kunna leva sida vid sida. Värderingsfrågor, synen på demokrati, hur vi förväntas behandla vår nästa, allas lika värde. Detta ser olika ut i världens alla delar men måste tydligt kommuniceras hur vi ser på detta i Sverige.

Till syvende och sist vill jag ändock komma tillbaka till att lagstiftning inte löser alla knutar.  Om en verklig delaktighet och lyckad integration ska bli till, krävs det mer av oss runt omkring. Bjud in till middag, visa vägen in i allt som går att göra på fritiden och bjud på dig själv! Bara då blir vi ett inkluderande land, bara då kan det egna nätverket byggas, bara då kan våra nya landsmän verkligen finna ut vad just jag kan bidra med.