Fredrik Reinfeldts alliansregering jagar sjuka, arbetslösa och pensionärer med blåslampa. Med en papegojas envishet basunerar den rödgröna trojkan ut sitt budskap på gator och torg i jakten på regeringsmakten. Lierade särintressen i facken och de organiserade pensionärsleden eldar under.

Får man tro Mona Sahlin och Thomas Östros och resten av det rödgröna garnityret bedriver borgerligheten en politik, som avsiktligt vidgar klyftorna och stampar ut de svaga som redan ligger, för att hålla sig till det språkbruk som fyller spalterna.Skatterna toksänks för ”de rika”, medan pensionärerna straffbeskattas. På Svenska Dagbladets Brännpunkt avlossar PRO-ordföranden och den gamla LO-pampen Curt Persson en bredsida av den ammunition han beställt av en utredning.

Men skall man det? Skall man tro på agitationen från Mona Sahlin och hennes rödgröna plutoner? Det skall man inte.Det kan finnas mycket att säga om regeringens Reinfeldts politik och dess skattepolitik i synnerhet. Men det aldrig sinande rödgröna ordsvallet är mer än lovligt nonsensartat.

Sant är att den borgerliga riksdagsmajoriteten sänkt skatterna, i synnerhet inkomstskatterna. Jobbskatteavdragen har steg för steg sänkt skatten på arbetsinkomster. För ”de rika”? Ja, om man som rika definierar snart sagt alla som förvärvsarbetar. Byggjobbare, lärare, sjuksköterskor, butiksanställda och alla andra vanliga knegare har allt som allt hittills inkasserat ett antal tusenlappar mer i nettoinkomst varje månad.Det är dessa som Mona Sahlin ställer i skottgluggen. Varför? För att de jobbar och gör rätt för sig?

Jobbskatteavdragen utgår från den enkla och onekligen rimliga föreställningen att det bör löna sig bättre för den arbetsföre att arbeta och försörja sig än att inte arbeta och försörjas av andra.

Enligt finansminister Anders Borgs lärobok skall skattelättnaderna därmed stimulera fler att arbeta och arbeta mera. Håller läroboken streck? Svårt att med någon exakthet veta. Däremot vågar man bombsäkert påstå att de rödgrönas skattehöjningar skulle slå ut arbete. Anta att sossarna skulle ha fortsatt att regera. Hur många fler skulle ha saknat jobb i dag?

Men pensionärerna, då? De är desto mera skamlöst diskriminerade av alliansregeringen, enligt  Curt Persson. Andra vet bättre.För undvikande av varje missförstånd, vill jag gärna ha sagt, att Sveriges pensionärer inte försörjs av andra än sig själva. De har under sin aktiva tid betalt varje krona av den pension de uppbär.

Men de är inte heller straffbeskattade eller pungslagna – mer än andra inkomsttagare. Sant är att de inte får del av jobbskatteavdraget. Såvida de inte förvärvsarbetar, helt eller delvis. Den pensionär som jobbar för lön får i själva verket jobbskatteavdrag dubbelt upp för varje arbetstimme. Samtidigt har skatten sänkts för alla pensionärer ett par gånger av alliansregeringen.

Och om än skattesänkningen för pensioner varit betydligt mindre än för arbetsinkomster, har det för flertalet pensionärer inneburit ökad nettoinkomst. Undantaget är de högsta pensionsinkomsterna, där skattelättnaderna inte räckt till för att matcha de pensionsminskningar som följt i kölvattnet av den sjunkande ekonomiska tillväxten. Och det är naturligtvis en orättvisa ­– som inte minst socialdemokraterna bär ansvaret för.

Men det är förvisso en klen tröst för de pensionärer vilkas inkomster topphuggs. Desto lättare att förbanna de ansvariga för småsnåla skattesänkningar. Och det gör man inte utan rätt. Regeringen Reinfeldt – läs finansminister Anders Borg – har skäl att ta åt sig. Den rådande borgerliga (?) skattepolitiken lider av en avgörande svaghet. Den är genuint instrumentell, ett politiskt redskap att uppnå vissa dynamiska effekter – stimulera arbete och intäkter till statskassan, för att säkra välfärdsstatens fortbestånd. Uteslutande detta.

Däremot bortser den helt från den enskilde inkomsttagarens berättigade intressen, de som i det civiliserade samhället borde komma i första hand. Den Borgska skattepolitiken är renons på en avgörande moralisk dimension. Frågan om vem som i grund och botten har rätten till inkomsten ställs aldrig. Svaret på den frågan kan bara bli ett: Rätten till inkomsten är inkomsttagarens.

Den politiska makten saknar rätten – i vart fall den moraliska rätten - att efter eget gottfinnande förfoga över människors inkomster.Slutsatsen kan bara bli, att den politiska maktens förpliktelse är i att i varje läge minimera beskattningen – för alla, inte bara för en del. Men den insikten lyser tyvärr än så länge med sin frånvaro hos den moderatledda regering som styr Sverige. När får vi se initiativet till en borgerlig skattereform värd namnet, det vill säga lika (låg) proportionell skatt för alla inkomster? Det vill säga rättvis inkomstskatt. Och välfärden mindre en offentlig angelägenhet och mer en privat.

Landets pensionärer får trösta sig med att de skulle ha det etter värre med alternativet vid makten. Inte ens PRO:s Curt Persson är i själva verket deras vapendragare. Läser man hans debattinlägg i Svenskan till slut upptäcker man att det långa talets korta poäng är att han ogillar skattesänkningar. Snarare än att sänka pensionärernas skatter vill han höja löntagarnas, tycks det. Får hans politiska företrädare råda kommer skatterna att höjas på pensionärernas bekostnad.