Han menar att kulturentreprenörer som är duktiga på att skapa nya resurser marginaliseras eftersom de därmed avviker från den gängse mallen att stå med mössan i hand och äska bidrag.
Entreprenör och entreprenörskap är väl använda begrepp i företags- och tillväxtdebatten under senare år. Entreprenören definieras som en företagsam person med en förmåga att driva och arbeta hårt för att nå framgång, oftast affärsmässig. Entreprenörskap kan definieras som förmågan att se möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter. Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas. Kort sagt, entreprenören bryter på ett kreativt sätt mot vedertagna arbetssätt och normer, vilket inte alltid är konfliktfritt.
Hur fungerar då det kulturella entreprenörskapet inom den så kallade gemensamma sektorn? Jordmånen torde här vara den ”bästa”. Resurserna är begränsade och regelverken rigida. Detta i kombination med kulturens och konstens beryktade kreativitet, borde utgöra ett illrött, utmanande skynke för en sann entreprenör. Eller? Hur fungerar då denna vådliga kemi mellan utmanande regelverk och skapande?
Tyvärr går många potentiella kulturentreprenörer i väggen. Fyllda med gränslösa ambitioner, kliver man (i bästa fall!) in på en arbetsmarknad, vilken är präglad av såväl synliga som osynliga begränsningar. Begränsningarna ligger ofta i den struktur som snöper det kulturella entreprenörskapet. Styrd av en oförutsägbar politisk agenda leds kulturens åsna mellan den ena krympande ekonomiska hötappen till den andra. Den för den sanne entreprenören så viktiga integriteten och tron på den utvecklingsbara produkten, förbleknar alltmer. Till slut är kapitulationen total och vanmakten tar över. Det kulturhistoriska självförtroendet är förlorat!
Men visst har synen på kultur och kulturens förutsättningar förändrats sedan 1970-talets kulturpolitik. Rädslan för marknadens aktörer har minskat och viljan till samarbete över gränser ökat. Kulturen nämns allt oftare som en viktig tillväxt- och fysisk lokaliseringsfaktor, åtminstone retoriskt.
Sponsoravtal mellan kulturinstitutioner och företag är i dag vardagsmat, och baseras i de flesta fall inte på passivt mottagande av välgörenhet, utan på affärsmässiga överenskommelser mellan två likvärdiga parter. Och det beror inte på att näringslivet har blivit ”snällare”. Istället har kulturella aktörer blivit duktigare att på ett tydligare sätt definiera sin produkt och förstått att ta betalt för det värde som den representerar.
Kultursektorn har av tradition och missriktad välvilja varit dålig på att sätta en prislapp på vad den producerar. ”Kultur ska inget kosta”, har varit honnörsord. Vadå, inget kosta? All produktion kostar, även kultur. Frågan är hur man döljer denna kostnad och hur högt priset i slutänden är för att man gömt den. Ett sätt att betala är via skattsedeln, ett annat via avgifter.
När det offentliga inte är villigt att tillföra de medel som är nödvändiga för att producera en kvalitetsmässigt acceptabel produkt, uppstår ett dilemma. I skärningspunkten mellan bristande resurser och ambitionen att skapa en kulturprodukt av hög kvalitet, uppstår det kulturella entreprenörskapet. Det präglas av kunskap, kompetens (både ämnesmässig och social), engagemang, övertygelse, uppfinningsrikedom och – integritet. Integriteten handlar om en fast tro på produktens värde som en följd av kunskapen om densamma och att arbeta långsiktigt mot de, låt oss kalla dem produktionsmål man satt upp.
Kniven-mot-strupen-kreativiteten är en drivkraft som det politiska etablissemanget och den gemensamma sektorn bör ta tillvara och tillskynda. En duktig kulturentreprenör skall stöttas och inte strukturellt marginaliseras, bara för att han eller hon är duktig på att skapa nya resurser och därmed avviker från den gängse mallen att stå med mössan i hand och äska bidrag. Ett nytt synsätt skall präglas av ett partnerskap för entreprenörskap.
För att detta samhällskontrakt skall kunna fungera krävs att parternas roller är väl definierade och respekterade. Politikernas roll är att skapa de formella förutsättningarna för att det kulturella entreprenörskapet och kreativiteten skall blomstra, och kulturentreprenörens roll är att leverera en produkt av hög kvalitet. I den situation där rollfördelningen är klar skapas kulturell tillväxt, såväl ekonomisk som andlig.
Dessvärre är ett grundläggande problem att de olika parternas roller ofta är diffusa eller rentav ombytta. Kulturen blir en politisk arena för andra syften än det officiella. Den blir en täckmantel för social- och arbetsmarknadspolitik. Andra agendor än de som initialt formulerats för att nå det ursprungliga målet, leder till resultatmässig avdrift. Den tillväxtskapande kulturen reduceras till en etikett, och blir ett redskap för andra ändamål en de som den är bäst rustad för att tjäna.
Entreprenörskap handlar alltså inte bara om att starta nya företag. Det är lika mycket fråga om att förändra interna syn- och arbetssätt inom befintliga samhällsstrukturer och renodla rollfördelningen mellan kulturmarknadens aktörer. Att kalla saker vid deras rätta namn.
Partnerskap för entreprenörskap är kodorden. Ett kontrakt mellan politiska makthavare och kulturentreprenörer baserad på en klar rollfördelning och respekt för professionen, istället för å ena sidan ett förtorkat idélandskap eller å andra sidan ett ultraliberalt avregleringsalternativ av kultursektorn som riskerar att utarma densamma.
Budskapet bör vara att ta tillvara de affärsidéer som kläcks på våra kulturinstitutioner. Investera i kreativa, nya lösningar på gamla problem, men samtidigt våga vårda minne och tradition. Fokusera på kulturens varumärken och utveckla dem! Och var inte rädd för att värdera kulturen genom att sätta en prislapp på den. Vad kostar den och vad får vi igen? Genom att kvalitetssäkra produkten kan man utveckla den och med gott samvete sälja den till rätt pris. Vinsten är den nöjda kunden. Du och jag.
