Hur kan vi låta media slå undan fötterna för en angelägen diskussion i en aktuell samhällsfråga? Varför reagerar vi inte när en publicitetslysten Hollywoodfru framställs som själva sinnebilden för helt vanliga småbarnsmammor som vill tillbringa mer tid med sina egna barn?
De senaste veckornas uppmärksammade debatt om hemmafruar har inte mycket med verkligheten att göra. Svenska kvinnor vill vanligtvis inte vara hemma för att de är fruar. Däremot finns det gott om föräldrar som önskar att de kunde dra ner lite på tempot i tillvaron medan barnen är små. Ett sätt att lösa ekvationen med yrkesarbete och barnomsorg kan vara att fullt ut ägna sig åt båda, fast inte nödvändigtvis på samma gång.
Om bara hälften av de indignerade hemmafruinläggen på de stora debattsajterna i stället hade riktat sin energi på frågan hur vi ska skapa ett samhälle där fler föräldrar verkligen orkar vara föräldrar, skulle vi kunna åstadkomma en hel del. Men så fort mer tid för barnen blir ett ämne som sträcker sig utanför föräldraförsäkringen är det som om den svenska världsbilden inte längre räcker till. Hemmaföräldern rör sig på minerat område, omgiven av en ogenomtränglig mur av fasta föreställningar om patriarkaliskt förtryck och osjälvständighet – åtminstone om den aktuella föräldern råkar vara en kvinna.
Sällan läser vi om unga, medvetna mödrar som tillsammans med sina barns framsynta pappor bestämmer sig för att gå sin egen väg för att hitta jämvikt och harmoni under småbarnsåren. Ändå kan man konstatera att en familj som ställer sig utanför den offentligt finansierade barnomsorgen inte fattar något lätt beslut. Socialt och ekonomiskt är det betydligt enklare att göra som ”alla andra”.
Det självständiga valet kräver massor med mod och två samspelta föräldrar. När är vi mogna att lämna Anna Ankas TV-värld och börja diskutera valfrihet på riktigt?
